En av de saker jag var mest rädd för när det var dags att debutera var att bli betygsatt. Speciellt rädd var jag för kommentarerna i ljudbokstjänsterna, för jag har sett hur hårt det kan vara där. En stjärna av fem och kommentarer som ”skit, värdelöst, ointressant” kan verkligen ruinera ett självförtroende. Fast än värre är de som går in och analyserar, med många ord förklarar allt som de tycker är fel med det man skapat.

Det här är en del av processen, en del av att vara en skapande människa och släppa sina alster till allmänheten. Den granskande blicken är inte förbehållen oss författare. Den drabbar många som jobbar med kultur. Musiker vars röst eller instrumentella insats bedöms, konstverk som granskas av så väl tränade som otränade ögon. Det är så lätt att se på något som en annan person har skapat och sen komma med en snabb bedömning. Sedan går man som betraktare vidare. Men omdömena, de kan leva kvar hos kreatören länge.

Jag är medveten om att det är så här det är. Även om jag relativt nyligen debuterade som författare har jag granskats innan. Som journalist, som fotograf. Det är en del av det kreativa jobbet, och man vänjer sig.

Ändå har det känts annorlunda den här gången. Kanske för att kommentarerna är så lättillgängliga den här gången, och finns överallt. Och många är positiva. Missförstå mig inte nu. Jag är så otroligt tacksam för all positiv feedback som jag fått i så väl bloggar som sociala medier och i ljudbokstjänsterna. Överväldigande fina ord som sagts om min bok. Och ändå har de där negativa kommentarerna en förmåga att trycka sig djupare in i minnet och de verkar komma när man behöver det som sämst. Som när man redan tvivlar på sin förmåga, brottas med sitt självförtroende.

Så vad vill jag säga med det här? Egentligen inte mer än att jag är i en lärande process, inte bara i mitt skrivande utan i att hantera kritik, både positiv och negativ. Den positiva går allt för ofta förbi mig för att jag har svårt att ta in den. Den negativa går istället allt för djupt.

Men det här är det jag vill göra, det är det yrke (eller ja, än så länge hobby) som jag valt. Att skapa är att bli granskad – och ibland gör det helt enkelt förbannat ont.